Forskning med öppna källor innebär att hitta, läsa och sammanföra information som redan har publicerats och lagligen är tillgänglig för var och en som söker efter den. Ett företagsregister, en sanktionslista, en domstols egen mållista, ett fraktmeddelande, ett fotografi som någon har lagt ut offentligt.
Det är hela saken. Tre saker som det inte är:
Det är inte åtkomst. Om du måste använda ett lösenord som du inte har fått, kringgå en CAPTCHA eller undvika en anropsbegränsning för att nå informationen, är det inte en öppen källa. Det är obehörig åtkomst, och i de flesta jurisdiktioner är det ett brott oavsett vad du hittade.
Det är inte ett köp från en förmedlare. En datamängd som säljs av någon som inte vill säga varifrån den kommer är inte en källa. Läckta och insamlade personuppgifter cirkulerar kommersiellt och presenteras ofta som "OSINT". Föreningen använder inte sådana uppgifter, och det bör inte du heller göra: det förgiftar allt som följer, eftersom du inte kan visa en domstol varifrån en uppgift kommer.
Det är inte en slutsats. Att hitta en uppgift är att hitta en uppgift. En person som förekommer på en efterlysningslista är en person på en lista — inget i den uppgiften fastställer att personen har gjort det som står i listan, och inget i ett överensstämmande namn fastställer att det är samma person.
Gränsen har praktisk betydelse, inte bara etisk. Arbete som går över den kan inte visas för någon. Det kan inte tas med i en rapport, överlämnas till en åklagare eller citeras till en journalist, eftersom den första frågan alltid är "varifrån kommer detta" och det inte finns något svar som klarar den prövningen.