Berätta för dem, i lagom omfattning. Barn som inte får veta något hittar på något värre, och de märker att de vuxna är rädda. Det som lugnar ett barn är inte att ett problem saknas: det är att veta att de vuxna har en plan och att barnet ingår i den.
Vad man ska säga. Att det ibland uppstår en nödsituation; att vi har en plan; att planen är här träffas vi, här är vem som hämtar dig, här är numret. Fakta, kortfattat, på deras språk, och sedan vardagen.
Låt dem fråga och svara ärligt. "Jag vet inte" är ett bra svar. "Jag vet inte, och här är vem vi skulle fråga" är bättre.
Ett kort i väskan med deras namn, en förälders namn och kontakttelefonnumret, så att en vuxen som hittar dem kan agera.
I själva väskan: en välbekant sak. En leksak, en bok, en filt. Det är inte sentimentalitet — ett välkänt föremål lugnar påvisbart ett skrämt barn, och ett lugnt barn är säkrare.
Berätta för skolan vem som får hämta dem. Gör det innan du behöver det; en skola lämnar inte ut ett barn till någon som inte står korrekt på listan.